❤ P-i-x-i-u

Ni vet den där känslan av att allt står still? Så känner jag nu. Viljan att utvecklas, expandera, gå vidare och sprida ut sig gror i  mig men jag kommer ingenstans. Jag är fast i samma mönster, jag har inga rutiner men ändå är det likadant. Jag vill skriva något annat, jag vill utveckla mig. Nå flera hörn, flera nivåer av mitt skrivande, av mitt läsande.. Men ändå är jag fast. Jag är fast i tanken på samma sätt som jag är fast i handlingen. Bara tanken att sitta fast gör mig så förbannad, men ändå har jag inte möjligheten att lyfta på fötterna och knata vidare. 

 

Går det att skynda utvecklingen? Eller är det inte möjligt att skynda något så fundamentalt? Är 'skynda långsamt' det bästa valet, och stå ut? Eller kan jag på något sätt tvinga min hjärna och mig själv, min personlighet, att kliva långt utanför min trygghetszon för att nå längre fram på en gång? Jag vill att något ska hända, jag vill inte stå still men jag är på samma gång rädd för förändringen. Förändringen i min syn på det runt omkring, förändringen inom mig själv och rädd för förändringen av allt kombinerat.