Unrationalistic thoughts
Jag borde blogga oftare. Jag antar att det inte är många som läser min blogg, den ligger ju i ett glömt hörn av internets gigantiska värld.. Men bara att få ut tankarna, att reda ut dem från sitt garnystan tror jag kan ge mig någon form av tillfredsställelse. Varje kväll tänker jag över dagen, och önskar att jag hade ork och energi att skriva ned allt i ord. När tankarna får ord är dem accepterade, konkreta och jag kan lättare släppa dem. Jag ska försöka skriva. Det är ändå en blogg, helt själviskt dedikerad till mig. Mina tankar, mina ord, min frihet.
Jag kollade igenom min bilddagbok ikväll, eller ja.. gårdags kväll kan man väl säga eftersom det börjar närma sig morgon. Jag är jättesällan på dayviews, för appen strular för mig och hemsidan krånglar. Jag har inte så mycket där att göra känner jag, men jag har försökt komma dit igen eftersom många bjd-människor hänger där och jag vill komma in i hobbyn igen. Men när jag bläddrade där och gick igenom delar av mitt liv så såg jag min egen omogenhet, men också alla andras. Det är pinsamt att titta tillbaka tycker jag, mina sporadiska uppdateringar var mest klagomål över mitt liv eller dramatiska uttrop om ångest. Men jag förstår mig själv.. Första steget i min ångesthantering är att acceptera det.. Vilket var lättast genom att skriva det på facebook, på bilddagboken eller till någon kompis. Det var inte ett skrik på hjälp utan ett accepterande - nu har jag ångest. Jag bejakade det, och genom att acceptera närvaron kunde jag.. i viss mån hantera det. Vissa gånger hamnade jag på den negativa sidan i destruktiva handlingar, men oftast kunde jag ändå hålla mig på rätt köl efter det accepterandet.
Men jag ser nu ändå att det var mycket ångest, många statusuppdateringar som jag nu skäms för trots att dem var nödvändiga för mig då. Borde jag skämmas? Eller stå ut? det är en svår balansgång att veta när för mycket, är för mycket. Det var min räddning, och jag fick i regel aldrig kritik eller hat emot det som kunde tolkas som uppmärksamhetssökande. Det var verkligen inte det jag var, i min åsikt. Jag ville bara hitta acceptans.
Men desto längre jag titade igenom min bilddagbok, desto mer fastnade hjärnan i samma bana. Jag mådde bra när jag började, men när jag tillslut slet mig ifrån sidan så hade jag fastnat i en sådan negativ tankespiral att jag var dömd att straffas och bära skulden för saker jag inte ens gjort. Min hjärna hade utropat mig till världens sämsta människa. Men för vad? Mitt ångestkonstaterande, som då hjälpte mig igenom natten? De drygheter från andra som jag inte såg då men ser nu? Jag undrar; hur kunde folk bete sig så emot mig då? Och hur kunde jag acceptera det?
Jag har varit i ett par destruktiva förhållanden. Det är inte relevant i min bilddagboksfärd (förutom där människorna ifråga dök upp på bild, ansikte mot ansikte med mig nu), men jag ser hur dem människorna från förr.. som jag fick kriga emot för att komma loss fortfarande följer mig. Fem år senare och jag är fortfarande paralyserad - jag är paranoid, jag är skadad för något som varit slut i fem år. Jag lade ned så mycket energi, så mycket tid och pengar på förhållandena.. Jag trotsade mina föräldrar och gick emot moraler och värderingar jag egentligen trodde på, för vad? För ett brustet hjärta och en trasig själ som ännu inte reparerat sig? Hur kan flera år av tillgivenhet, kärlek ge såna hemska bieffekter? Och hur kan människor, som ser min tillgivenhet och kärlek, bete sig som dem gjorde? och förstår dem ens konsekvensen av sitt handlande? Ser dem mitt lidande, eller är allt mitt fel?
Åren suddar bort händelserna, jag minns bara känslorna. Min negativa hjärna sätter felet på mig.. men den rationella delen vet att det kan inte ha varit mitt fel. Jag försökte, jag gjorde mitt bästa. Duger inte det? Är mitt bästa så mycket sämre än deras bästa? Jag gav dem allt. Vad fick jag tillbaka? Ibland önskar jag att jag kunde träffa alla människor jag nu hemsöks av och fråga; saknar ni mig? Ser ni uppoffringen jag gjorde, eller är det bara jag? Förstår ni vad ni utsatte mig för? Eller var jag bara inte tillräckligt bra?
Vad gör jag av all den kärlek och den ruttna efterkänslan såhär långt efteråt? Hur kan jag få undan den ur mitt system? Jag vill inte ha det längre. Kärleken jag bar på är länge glömd, jag har inga goda minnen kvar, men ändå etsar det sig fast. Kantstött och trasigt, men fan vad det sitter fast. Jag vill bara få frid.
