En form av hemlöshet
Jag kan inte säga att jag är hemlös, egentligen. För jag har ett tak över huvudet, jag har folk som älskar mig och som tar hand om mig, som gett mig tak, mat och värme i ett år nu (och såklart långt innan dess). Så jag är per definition inte utan hem. Men samtidigt är jag det. Min lägenhet, min trygga katedral av ångesthantering och tillfredsställelse, fick en vattenskada strax innan midsommar 2014. På grund av storleken på vattenskadan och försäkringsbolagstjafs och allt möjligt så har reparationerna dragit ut på tiden.. och nu, mer än 365 dagar senare har jag inte flyttat hem. Mitt hem är helt nu, och det är bara slutspurten kvar.. men den känns tyngre än hela ombyggnaden. Jag har använt min sista energi, jag orkar inte ta tag i det. Jag är ett våp av olycklighet som bara vill komma hem, men jag har inte medlena att ta hand om det sista.
Under ett år har jag bott hos mina föräldrar, jag var varit i huset vi hyrde på landet (eftersom vårat landställe renoveras och byggs om pga mögel), jag har bott hos farmor, i en lägenhet jag lånat av pappas jobb. Men till 99% av hela året har jag bott med folk. Jag älskar min familj, men fan vad jag saknar att bo själv.
Min tanke är inte att låta som ett bortskämt stycke som klagar på att mina föräldrar bryr sig lite för mycket, det är inte alls så jag vill vara eller är. Men jag trivs bäst själv helt enkelt. Jag har bott ensam i typ fyra år, jag är på många sätt vuxen. Att flytta hem igen då är lite som att vingklippa en fågel - den friheten jag känt är borta. Jag saknar att ha friheten och pondusen att sköta mitt. Jag hatar att inte hitta mina cdskivor, att inte hitta rätt tröja och ibland hittar jag inte ens mina skor. Jag lever i en kappsäck, uppdelad på tre olika ställen. Jag har ingen koll och jag orkar inte hålla tag i alla trådar. Min slutsats är att jag längtar hem. Fan vad jag längtar hem.
